Spannmålsbörserna som prissäkringsinstrument

Den globala spannmålsmarknaden har blivit allt känsligare för variationer i utbudet, bland annat på grund av den stadigt ökande efterfrågan och extrema väderfenomen. När också EU har minskat sin administrativa reglering av spannmålsmarknaden har prisvariationerna på världsmarknaden börjat avspeglas direkt också på EU:s spannmålsmarknad. I och med avregleringen av marknaden har handeln på varubörsen ökat kraftigt de senaste fem åren, särskilt i Paris men också i London. Samtidigt har börsen fått ökad betydelse som prissäkringsinstrument vid handeln med spannmål och oljeväxter.

Värdens ledande varubörs för prisnoteringen av jordbruksprodukter är CME i Chicago (www.cmegroup), började handla med spannmålsfuturer redan i mitten av 1800-talet. I Nordamerika används börspriserna allmänt som grund för spannmålshandelsavtal på marknaden. Där är det en naturlig del av spannmålskedjans verksamhet att skydda sig mot prisrisker med hjälp av börsens futurer och optioner.

I Europa har antalet börsnoterade jordbruksprodukter och deras användning ökat år från år. På Paris-börsen NYSE Euronext (tidigare Matif) är handeln med kvarnvete- och rapsfuturer redan tillräckligt omfattande för att ge tillförlitliga prisnoteringar för prissäkring. I Paris noteras priser också för maltkorn, och i London (LIFFE) för fodervete, men handeln sker ännu ganska liten skala.

Spannmålsbörsens verksamhetsprinciper

Handeln på spannmålsbörserna är öppen och genomskinlig för alla parter och görs bl.a. med standardiserade futur- eller optionskontrakt, som köps eller säljs genom förmedling av mäklare. Den här så kallade derivathandeln gäller skyldigheten (futurer, spannmålsterminer) eller rättigheten (optioner) att köpa eller sälja en underliggande tillgång (t.ex. spannmål eller raps) vid en senare tidpunkt.

Börshandel är förenad med fysiska leveranser, dvs. handel på realmarknaden, åtminstone i sådana fall när en odlare, kvarn, spannmålshandlare eller motsvarande yrkesman inom spannmålsbranschen står som köpare eller säljare av ett derivat. Syftet med att genomföra handeln på börsen är då att skydda parterna mot marknadsrisken, dvs. att skydda parterna mot ogynnsamma prisfluktuationer på realmarknaden.

Största delen av handeln på spannmålsbörserna baserar sig ändå på spekulativa placeringar som görs av fonder och andra aktörer som har vissa avkastningsförväntningar, men vars primära intresse inte är att bedriva fysisk handeln med den spannmål som är föremål för handeln. Utan dessa risktagare (spekulanter) skulle de yrkesmän inom spannmålsbranschen som verkar på realmarknaden kunna handla med derivat bara sinsemellan. Det skulle göra handeln på börsen långsammare och besvärligare, och kunde också bidra till att öka prisfluktuationerna på marknaden på grund av att prisinformationen skulle bli bristfällig och oregelbunden. Den spekulativa handeln gör att antalet genomförda affärer på börsen blir tillräckligt stort för att börsen ska kunna betraktas som en pålitlig prisbildare. När börsen är likvid finns det alltid köpare till de avtal som ska säljas och vice versa.

Varje börs har sina egna regler, men det minsta handelspartiet, dvs. ett kontrakt, motsvarar vanligen ett eller två långtradarlass med spannmål. Till exempel på NYSE Euronext är storleken på ett kvarnvete- eller rapskontrakt 50 ton.